Tiden går

Sonen kom in till oss i natt och viskade uppgivet att han inte kunde sova, för hans klocka tickade så HÖGT. Vi får flytta den längre bort från sängen sa jag, men han hörde fortfarande hur tiden tickade iväg. Klockan flyttades till syrrans rum istället, och sonen kunde äntligen somna om.
Tänkte just då på hur stressande det verkligen kan vara att faktiskt HÖRA hur tiden flyr iväg, sekunder blir minuter och timmar. Dagar blir till veckor, månader och år. Vart tar livet vägen egentligen? Börjar få en släng av åldersnojja, och kom att tänka på Viktor Rydbergs berömda dikt "Tomten". Här kommer ett citat ur den:

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara?

Undrar, var källan må vara.

Vid första anblick är "Tomten" kanske en ganska banal dikt, men bakom orden finns hela tiden gåtan om livet och tiden. Vart kommer vi ifrån? Vart tar vi vägen när vår tid här på jorden är slut? Stora frågor som man ju inte riktigt kan få svar på. Nog tror jag att det finns någon slags himmel för själen att få ro i, men samtidigt tror jag att man kan få leva igen, och kanske att man redan har levt tidigare? Det finns många människor som kan berätta saker om personer och miljöer som de inte skulle kunna veta något om, om de själva inte varit med. Undrar om detta livet i så fall är präglat av det/de liv man eventuellt har levt förut? Kommer detta liv att ha betydelse för ett eventuellt nytt liv någon gång?


Vem vet svaret?