Besviken

Känns tyst, tomt och ensamt ikväll. Har återigen kommit fram till en punkt i en realation där man måste gå balansgång på en sytråd för att få den att fungera. Jag är nog inte så bra på det alla gånger. Kan vara lite klumpig ibland, och minsta felsteg leder till ett jätte-fall som slutar i tårar.

Det jag trodde var gediget rasar samman som ett korthus. Det som var nära är långt ifrån. Glädjen har mattats av och värmen har förvandlats till iskall kyla. Leende är borta och blicken är kall när du vänder och går med orden: - Nä, men då så....

"What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then they don't
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words,
They never go away
They live on, even when we're gone"

Jag hade förväntat mig mycket mer, och inser att jag förmodligen har alldeles för höga krav på en relation. Att hitta den stora kärleken, sin livskamrat är kanske få förunnat, och således inget man kan räkna med att lyckas med. Ska man då nöja sig med mindre eller avstå helt, det är frågan?

Mitt hjärtas fågel kurar

Orkar inte skriva själv ikväll...

"När du ser mej, när jag finns i dina ögon,

när du ser att jag finns till.

När du hör mej, är jag är i dina tankar,

när jag kan vara den jag vill.

Då flyger mitt hjärtas fågel.

Då stiger den upp mot skyn.

Då svävar den över markerna,

och högt över skogens bryn.
När du ser mej, när jag är i dina tankar.

Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn.

När du kommer, när du kommer mej til mötes,

när jag är den som gör dej glad.
När du rör mej, när jag är i dina händer,

när jag är den som du vill ha.

Då flyger mitt hjärtas fågel.

Då stiger den upp mot skyn.

Då svävar den över markerna,

och högt över skogens bryn.

När du rör mej. När du kommer mej til mötes.

Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn.

Men när du blundar, när du stänger dina ögon,

när jag inte kommer in.
När du tystnar, när du vänder dej ifrån mej,
när jag inte längre finns.

Då kurar mitt hjärtas fågel, på tallens lägsta gren

med svarta, sorgsna ögon, och själen tung som sten.

Så kom i håg mej. Kom i håg att va mej nära.

Och låt mej somna på din arm.
Och låt mej drömma. Låt mej drömma mina drömmar,
och låt mej vakna i din famn.
Då flyger mitt hjärtas fågel.

Då stiger den upp mot skyn.

Då svävar den över markerna,

och högt över skogens bryn.

När jag får drömma, min dröm och va dej nära.

Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn"

Semestertankar

Har blivit VÄLDIGT glest mellan inläggen på sista tiden. Mycket jobb innan semestern, och nu när man väl har semester är det så många andra "måsten" som liksom går före..... Kan nästan bli lite semester-stress med allt man "måste" hinna med. Fast hur mycket måste man egentligen ???? Bara för att "alla andra" gör det???

Sitter nu och längtar hem till mitt barndoms Håverud och det okomplicerade och bekymmersfria liv man levde under uppväxten! Känner doften av solvarm barrskog en sommardag och den kittlande känslan att gå barfota i daggvått gräs. Alla dagar man tillbringade vid sjön och badade tills man var som ett russin. Alla kvällar man var ute och lekte tills solen nästan gick ner och mammor och pappor tvingade in oss... Det krävdes inte så mycket för att vara lycklig!