Trötthet kan komma plötsligt....

Sakta förnimmer jag en känlsa av att något inte är som det brukar - det blev så tyst i Lillasysters rum! Man anar genast oråd om att något "ofog" är i görningen, men denna gången var det helt oskyldigt. Stumpan hade för ovanlighetens skull bestämt sig för att ta en "Power-nap" mitt i leken. En xylofon i form av en hund fick agera "gosse-djur".

Den Moderna Kvinnans tankar

Kvinnans roll i livet har förändrat sig ganska radikalt de senaste hundra åren. Hur ser egentligen Den Moderna Kvinnans tillvaro ut idag ?

Dagens kvinnor växer upp i ett samhälle som dagligen matas av budskap om olika skönhetsideal. "Du är bra som du är" är inget man hör en enda viskning om. De unga kvinnorna utbildar sig och går in i arbetslivet med siktet högt ställt. Man vill självklart tjäna pengar och många vill klättra på karriärsstegen.

Ensamhet blir oftast tvåsamhet, och 1+1=3 eller 4.... De älskade barnen föds in i en turbulent värld, där det gäller att kunna hävda sig för att komma någon vart. Nu ska man få ihop arbetslivet med livet med småbarn och allt vad det innebär i forma av hämtning och lämning på dagis, aktiviteter och VAB. Den Moderna Kvinnan ska naturligtvis också se till att få tid att träna så hon håller sig i form, och vårda sig själv så att åldern inte hinner ikapp henne. Att åka på semester en eller två gånger per år ingår i den normala standarden för de flesta idag, liksom att ha ett trendigt hem och följa modet när det gäller kläder och frisyrer.

Vi jagar vidare mot den perfekta kroppen och det perfekta utseendet i det perfekta livet. MEN, hur går det om man inte orkar med det perfekta livet, eller inte ens vill ha det???? Då hamnar man raskt utanför samhällets standardmall och räknas som avvikande. Pressen ökar. Valen man gör påverkar ju barnen i lika hög utsträckning. Hur drabbar det dem om man inte följer strömmen? Ordspråket säger att "man blir stark av att gå emot strömmen", men kommer de vara starka nog att kunna stå emot trycket och följa sina egna ideal????

Att hitta en balans i tillvaron som fungerar mellan arbetsliv, familj och fritid är en stor utmaning för många idag. Att prioritera vad som är viktigast och se till att livet inte bara rinner iväg med en massa "måsten" som betas av. "Fyll inte livet med år, utan åren med Liv!"

Ingen kan bestämma hur du fångar dagen
Livet är en öppen famn skapad för dig
Ingen kan förändra när din tid är slagen
Vägen dit bestämmer du i varje steg

Nordman, Anno 2005, Då var en annan tid

35 år!!!

Idag är det en högtidsdag i familjen - pappa i huset fyller nämligen 35 år! Han har bestämt att födelsedagen ska firas relativt blygsamt - tycker inte att det är så mycket att fira egentligen....Men vi har sjungit "Ja må han leva", uppvaktat med presenter och fina teckningar och druckit födesledagskaffe med dopp!

Stort Grattis till dig Mr H och hoppas att du har haft en bra dag!!

Vintern går mot vår

Igår var barnen och jag på promenad i snöyran. Flingorna drev mot ansiktet, men det var härligt att pulsa i den fjäderlätta snön. När vi kom hem igen var vi nästan vita som snögubbar, men med friska rosor på kinderna!

Idag har vi också varit på promenad, men idag smälte vårsolens första värmande strålar snön ifrån tak och träd. Det droppade och plaskade och bildades stora vattenpölar längs vägen. Fåglarna kvittrade, himlen var blå. Ja, man kunde känna tydligt att våren var och knackade på idag! Åh, vad efterlängtad den är!!!!!

Tro nu inte att jag inte gillar vintern, för det gör jag verkligen! Jag vill ha rejäla vintrar med mycket snö, men jag vill också ha en lång ljummen vår och en varm sommar med mycket sol och bad. Sen är det skönt när kvällarna blir kyligare, luften blir klarare och man går mot hösten. Jag vill liksom att varje årstid ska vara utmärkande, inte flyta ihop till något slags genomsnittstillstånd som gäller året om.

Välgörande februarisol

Hela veckan har gått i förkylningens tecken. Först var det ungarnas tur, sedan min. Det var längesedan jag varit så förkyld. Huvudet känns dubbelt så stort och fyllt med bomull, och benen är fulla av bly. Att tänka klara tankar kräver rejäl ansträngning. Men det finns hopp - idag visar vintern sig från sin bästa sida!! Det var riktigt kallt imorse, -13 grader, men oj vad vackert när solen lyser på de rimfrostklädda träden!!! Det blir så ljust att det nästan gör ont i mina febriga ögon, men jag bryr mig inte, utan suger i mig ljuset som en öknen slukar regn. Jag behöver ENERGI!!!!

Pre-children hade jag nog legat nerbäddad i sängen idag, men barnen måste ju få mat och tas om hand hur man än mår. Ska strax bylta på mig och Lillasyster och åka och hämta Storebror på dagis. Sedan måste vi handla födelsedagspresent till hans bäste kompis - det är barnkalas i stan´s bowlinghall på söndag! Sedan hoppas jag på en lugn kväll under en tjock yllefilt i soffan, vill inte gärna missa Let´s Dance.

Fullbokat med måsten......

Den där ljuvliga känslan av att ett helt nytt år ligger framför en som ett oskrivet blad försvann fort. Just nu känns det väldigt fullskrivet och uppbokat. När sjutton ska man egentligen "bara få vara"? Man springer där i ekorrhjulet som vanligt, måste det ena och måste det andra.....

Känner att jag behöver ut i skogen och lyssna på tystnaden. Låta solen värma och andas in frisk luft i lungorna. Måste fylla på mina energidepåer om jag ska orka springa vidare. Jag orkar inte vara trött längre - jag vill vakna med ett leende och tänka: YES - en helt ny dag har börjat! Hur svårt är det egentligen att komma dit? Nå´n som vet? Hinner som vanligt inte ens analysera det mer, MÅSTE laga lite mat till mina snuviga ungar, och sedan MÅSTE jag ringa till Försäkringskassan, och sedan MÅSTE jag ..........

Dagis

Förra veckan började vi skola in Lillasyster på dagis. Det har hittills gått bättre än vi någonsin vågat hoppas på. Med Storebror tog det väl sisådär tre år att få honom att trivas. Men det verkar vara annat krut i Lillasyster, och hon tycker att det är spännande med alla barn och roliga leksaker! Hoppas, hoppas, hoppas att det håller i sig!!!!!!!!!!!!!

Tyvärr har båda barnen fått förkylningsbaciller som liftat med hem därifrån, så idag är vi hemma i feber och snuva. Var väl inte annat att räkna med i dessa förkylningstider. Är det någon som känner sig pigg och kry tro????

Relationer, del 3: KÄRLEK

Jag tror att de allra flesta av oss söker efter Den Stora Kärleken. Någon att älska och bli älskad av. Att dela vardag och fest, glädje och sorg med.

En del letar länge och väl för att till sist hitta rätt partner med en gång. Andra provar sig fram från relation till relation. Några träffas i unga år och klamrar sig fast vid varandra av ren vana.

Idag tror jag att man ställer betydligt högre krav på sin relation än som var möjligt förr i tiden. Då var ju giftermål många gånger en ekonomisk uppgörelse, och begreppet skilsmässa existerade inte. Statistiken idag visar dystra siffror om att vi skiljer oss allt oftare.
Och varför är det ofta så att par som varit tillsammans i många år och sedan gifter sig plötsligen snabbt går skilda vägar? Blev känslan av att vara bunden i livslånga band "Tills döden skiljer oss åt" för jobbig? Eller var giftermålet ett försök i att laga något som redan var för trasigt?

I långa förhållanden är risken stor att man tar varandra för givna, men också att man efter ett antal år inser att den väg som man vandrat tillsammans på plötsligen har förgrenat sig och leder år helt skilda håll. Vad gör man då? Försöker leta sig tillbaka till samma väg igen, eller ger man upp och går var sin egen väg?

Idag vill vi ha passion. Om vi inte har den snurrar direkt tankarna och man frågar sig om det här verkligen är rätt väg att gå? Men, kan man vänta sig att passionen ska vara livet ut? Eller är det så att passionen övergår i en annan slags djupare kärlek, som också har stora mått av vänskap, respekt och tillit?

Hur vet man att man valt rätt livskamrat? Är det hjärnan eller hjärtat som får avgöra beslutsfattandet i fråga om kärlek?? Eller kanske magkänslan?

Dagligen passerar alla dessa frågor igenom min hjärna, utan att komma fram till exakt VAD det är jag saknar. Lyckoruset? Att gå på små moln? Brinnande passion? Eller är jag helt enkelt bara för stressad för att känna alla känslor? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som fattas mig, bara ATT något fattas mig. Livet rullar på dag ut och dag in, medan man passivt avvaktar en tydlig signal eller ingivelse om vilken riktning man ska gå.

Många vackra ord har skrivits och sagts om kärlek, men de rader som jag citerar nedan tycker jag berör på ett särskilt sätt. Jordnära och varma ord om verklig och livslång kärlek, så som jag önskar mig den:

När nattens mörker falnar
å stillar sig till ro
Då kryper jag intill dig
som så många gånger förr
Jag har en vän att älska
å att dela livet med
Ifrån tårar och förtvivlan
till att alltid vara glad

Att följa livets lagar
var kanske ej så lätt
Man fick glädjas åt det lilla
och försöka handla rätt
Men ofta fann jag styrkan
i att ha en vän som du
En vän som alltid tröstar
när dagen blir för svår

Så låt de sista ljuva åren
bli de bästa i vårt liv
Den lycka som vi känner
låt den stanna livet ut
Å när jag kommer fram till dagen
då mitt hjärta slutar slå
då ska du tänka på de stunder
som var vackrast i vårt liv

Din kind är märkt av tiden
ej så len som då en gång
Ditt hår har stänk av silver
så märkt av tidens gång
Men trots att vi förändrats
finns ändå något kvar
som tiden aldrig rår på
Det är känslorna vi har