Tiden skenar

Undrar om det är ett ålderstecken när det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Känns nästan som igår när jag stod vid stranden och brände upp ryggen medan barnen badade.

Nu viner vinden utanför mitt fönster och löven har rivits av från sina grenar. Det är november, mörkt, grått och trist. Som tur är går tiden fort även i november, för denna dystra månad vill jag bara ta mig igenom. Nu är vi halvvägs, och man anar ljuset i slutet av tunneln - adventsljusen som lyser upp och förgyller tillvaron i den annars så mörka december.

Hoppas som alla andra år att det ska blir tid att mysa och koppla av i adventstid, men vet att tiden som vanligt går allt för fort och att sysslorna alltid är för många.

Hoppas också på att ha någon att hålla i handen i jul, en famn att krypa in i när det är kallt, som värmer och ger kärlek. Har dock lärt mig att det inte är något man kan ta för givet. Kanske har jag för stora tankar och förhoppningar när det gäller kärleken. Finns verkligen livslång kärlek som orkar överleva den gråa vardagen som tynger ner oss? Tvivlet gnanger i hjärnan och tankarna far fram och tillbaka i jakt på det rätta svaret. Ska man lyssna på sitt hjärta eller hjärna?