Julbord

Baldersnäs Herrgård.....

.....bjuder in till julbord.....

....med mycket gott att äta....



.....i varm.....
....och stilfull miljö....

....i julens tecken!

-1,8

Febern har haft övertaget på mig i över två dygn, och jag har legat raklång i sängen som en "död sill". Har försökt peta i mig lite mat, men det mesta har fått mig att kväljas. Så efter tre dygn i sjuksängen kunde jag i morse konstatera att jag gått ner 1,8 kg i vikt! Alltid något positivt i eländet.

Även om hjärnan är ganska avtrubbad i feberdimman, har jag kommit fram till en hel del klarheter när jag inte har haft något annat för mig än att låta tankarna vandra.
Förnuft och känsla går inte hand i hand.

Svininfluensa????

Lillasyster har haft feber hela helgen, och igår började jag också att frysa. Vaknade i morse med 39,3 grader i feber, ont i kroppen och ett huvud som höll på att explodera bara jag vände mig om i sängen. Vi låg kvar till halv elva i sängen, Lillasyster och jag, sedan fick jag pina mig upp och inta Alvedon för att härda ut. Skrotfia brukar ofta ha hög feber, men hon brukar vara pigg ändå. Nu vill hon knappt vara uppe och har vara ätit tre skedar fil och ett par kex idag...
Man undrar om det är svininfluensan som har slagit till? Hur vet man det förresten???

Är redan rejält trött på att vara sjuk, och ska sätta in det tunga artilleriet av huskurer ikväll. Får se om det hjälper....

Min väg i livet

Livet är ingen dans på rosor, det har jag lärt mig under årens lopp. Ofta är livets stig krokig och snårig, fylld av fallgropar och återvändsgränder. Väldigt ofta är det motig uppförsbacke, ibland går det utför så snabbt att man inte hinner med. Hur ofta önskar man sig inte en bred och plan väg, utstakad mot målet och väl upplyst så att man inte går fel?



Men nej, så lätt är det inte. Man irrar omkring med en dålig karta, hänvisad till att lita på att den inre kompassen leder oss på rätt väg. Nog kan det vara spännande, men också frustrerande när man inser att man vandrat rätt länge och ändå inte VET om man är på rätt spår. Borde inte den kvinnliga intuitionen tala om det för mig? Frågor dyker upp och vägrar att släppa taget. Har jag valt rätt väg? Finns det mer att se längs någon annan väg? Vart vill jag egentligen? Vad är det jag söker? Vad är meningen?



När min sexårige son ställer stora och svåra frågor om livet och döden inser jag att jag har alldeles för lite svar att ge - jag söker fortfarande själv efter svaren.

Hur ska man komma till insikt? Våga fatta beslut i svåra frågor och val?



Jag vill sitta på ålderns höst och se tillbaka på mitt liv med ett leende på läpparna och värme i själen. Veta i hjärtat att jag gjort allt för att mina barn ska vara lyckliga och harmoniska och leva rika liv. Jag vill känna att jag verkligen LEVT mitt liv fullt ut, inte bara betat av det.



"Det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden"

Berg-och-dalbana mot advent

Tiden skenar iväg, och jag hinner inte med..... Nu är det redan november. För mig är november enbart en mörk och tråkig transportsträcka till december. Något jag bara måste "ta mig igenom". Varje år är jag lika förundrad över att jag faktiskt orkade igenom, fram till december. December som kommer med advent och tända ljus, värme och glädje, förväntan och förberedelser inför julen. Det är en mysig tid, full av kära minnen. Tyvärr har jag väl lite för höga förväntningar på denna månad - så mycket man vill hinna med -men den rusar ju iväg lika fort som alla andra månader gör.....

Men nu ska jag först härda ut i novembermörkret. Att fylla dagar och helger med aktiviteter brukar vara ett bra knep. Ska ta tag i julklappshandling, och planera julbaken. Ska också göra en kraftansträngning för att leva lite hälsosammare. Kroppen säger ifrån att botten är nådd, den mår inte bra. Är alldeles för trött och orkeslös. Själen är vilsen och orolig - mår inte heller bra.

Det är söndag, och jag går som vanligt balansgång på en tunn sytråd. Tempramentsfull tillvaro som går upp och ner likt en berg-och-dalbana. Jag hinner inte med i svängarna där heller. Lyckas liksom aldrig hålla familjen sams en hel helg, och det gör mig förtvivlad. Ska det behöva vara så här? Behöver lite harmoni i tillvaron. Lugn och ro utan hårda ord som viner i luften.