Vägskäl

Jag har slagit följe med den stora massan av människor som färdas längs den allmänna vägen här i livet. Den är enklast och tryggast att följa. Huvudleder är upplysta och går väl utstakade igenom landskapet. Här finns nästan inga tvära kurvor eller oförutsedda gupp. Kommer en kurva blir man förvarnad i tid, och oftast finns skyddsnät vid vägkanten. Det är bara att följa med strömmen.

Jag har aldrig rusat fram, utan rört mig i sakta mak längs vägkanten. Låtit andra köra förbi, medan jag tittat långt efter dem och undrat hur de vågade färdas i sådan hastighet??? De verkade inte ha någon rädsla alls för att komma ur kurs..... För trots att jag alltid följt gällande regler och tagit det lugnt, har jag minsann hamnat i diket ett par gånger. Tappade fotfästet och slog mig rejält i både kropp och själ. Det tog lång tid att komma upp på banan igen, och jag har rivmärken och sår kvar ännu idag.

Nu har jag varit på väg ett bra tag. Haft tid att tänka under tiden. Känns som om jag tappade något, då när jag hamnade i diket. Något jag inte inte ens visste att jag hade. Men det finns en tomhet inom mig som bränner. En saknad eller längtan som växer.

Känner att jag närmar mig ett vägskäl. Vägskäl har alltid skrämt mig. Att tvingas fatta ett beslut om vart man ska gå. Följa vägen rakt fram, eller fortsätta åt ett annat håll? Ibland har jag längtande kikat på små vägar som viker av från huvudleden. Undrat vad som ligger bakom kröken? Någon gång har jag faktiskt gjort en liten avstickare in på en mindre väg. Men så fort jag inte kände igen mig längre blev jag osäker på vad jag egentligen gjorde där? Mina följeslagare undrade också vart jag var på väg; varför tror du att gräset är grönare på andra sidan? Vände om i rädsla och fortsatte den enkla vägen igen. Lite lättad, men också lite besviken över min egen feghet. Man upptäcker ju inget nytt och spännande om man inte vågar prova!?

Har så mycket funderingar som florerar. Om vägen blir krokig och har mycket uppförsbackar - kommer den att slita ut mig, eller kan dess svindlande skönhet ge mig kraft att orka vidare? Kanske hoppet om att hitta vad jag saknar när jag når målet göra resan mödan värd!? Skenet kan ju tyvärr också bedra. Det som verkar vara en idyllisk väg i harmoni, kan ju visa sig vara en lömsk och farlig väg, full med fallgropar och bekymmer, som slutar vid en återvändsgränd i tomma intet.

Det allra svåraste i beslutet är att villken väg jag än väljer så påverkar den inte bara mig längre. Mina medpassagerare måste ju slå an på samma väg. Vad har den vägen jag väljer att erbjuda dem? Deras väl går före mitt, och jag måste ta fram en ny karta med nya kriterier för att kunna fatta ett optimalt beslut. Känns som en omöjlig ekvation. Eller är jag bara för dålig på matte?

Egentligen är det ju inget fel i att följa med strömmen längs huvudleden. Den är helt ok, det finns bra förutsättningar längs den. Kanske lite tråkigt och förutsägbart. Men en trygg plats med framtiden utstakad. Men är jag nöjd med det? Osäkerheten har sått sina frön hos mig som gror och växer. Jag låter hjärnan styra som vanligt, och trampar ner de spirande plantorna. Men ogräs är envisare än de flesta blommor och kommer strax tillbaka med förnyad kraft. Ska man ge efter? Slå in på en annan outforskad väg och se vad som händer? Hoppas att det inte är en återvändsgränd, utan en väg som breder ut sig i flera filer, och når fram till slutet av regnbågen!