Temperamentsfull tillvaro

När min dotter föddes, var hon inte alls lik sin bror varken till utseendet eller temperamentet. Hon föddes med en ENORM vilja, och vrålade i rent raseri när barnmorskan tog henne från mitt bröst för att klippa av navelsträngen. Tystnade sedan snabbt när hon fick komma tillbaka till mig. Man kan säga att det liksom har fortsatt i samma bana. Hon kan verkligen bli tvärilsk om det inte blir som hon har tänkt sig. Envisheten kan vara svår att hantera, samtidigt är det ju vilja och envishet som driver barn (och vuxna) framåt i utvecklingen.

Sonens temperament har växt fram undan för undan, och han har verkligen genomgått varenda möjlig trotsperiod. Nu har det äntligen lugnat ner sig lite, och det går oftast att resonera med honom. Däremot är han fortfarande väldigt envis. Ibland känns det som om jag har en tonåring i huset redan, när han kan vråla:

-Aldrig i livet! Ni fattar ju ingenting! Jag ska flytta härifrån!!!!! (och smäller igen dörren till sitt rum)

Det gäller att välja sina konflikter, men jag är nog en mamma som inte låter det bli som barnen vill bara för husfridens skull. Summan av kardemumman är att vi har en hel del konflikthantering i vår familj.

De måste ju lära sig vad som är rätt och fel!? Att kunna hantera ett NEJ, du får inte! Vem ska annars lära dem var gränserna går? Varje familj har väl sina egna regler och normer som gäller i den familjen, och ute i samhället är det mesta belagt med regler som måste följas. Det blir ju så mycket enklare att leva i det samhället sedan, om man känner till spelreglerna från början!

Efter stora sammandrabbningar (när det lugnat ner sig så pass att han kan lyssna) brukar jag alltid försöka förklara för sonen varför han inte får göra si eller så, och varför jag försöker lära honom vad som är rätt och fel. Faktiskt brukar han då förstå. Tyvärr "glömmer" de ju vad man sagt så fort man vänder ryggen till.

Jag hoppas och tror ändå att jag ska lyckas uppfostra mina barn så de växer upp till goda medborgare i vårt samhälle.