Det är tuffa tider......

Idag har en av mina allra närmaste vänner varit lite tuff mot mig. Sagt uppriktiga saker till mig, som var jobbiga att lyssna på (men som jag behövde höra...) Kände mig plötsligen väldigt liten. Höll självklart försvarstal för mina tankar och handlingar, men måste väl erkänna att vederbörande har rätt, till en stor del i alla fall. Jag borde försöka vara mer optimistisk och positiv i grunden. Inte alltid utgå från det västa. "- Ägna dig åt positiv projicering, istället för att hålla på med negativ projicering". Jag vet, JAG VET. "Don´t worry, be happy" borde bli ett mantra som jag mumlar inombords när minska lilla svarta tanke närmar sig medvetandet. Men rackarns vad svårt det är att bryta mönster.

Att alltid förbereda sig för det värsta är för mig en slags sköld och skydd mot att bli sårad. Man är mentalt förberedd och tror därför att man lättare hanterar en svår situation. MEN, hur ofta har jag lagt upp samma beredskap för vad jag ska göra och hur jag ska hantera situationen om det BÄSTA MÖJLIGA händer??? Ingen aning. Har jag någonsin tänkt den tanken? Att det bästa som kan hända plötsligen händer? Nej, det har jag aldrig på allvar funderat på.

Det skulle vara sååååå skönt att slänga av sig den tunga ryggsäcken jag bär på, fullastad med oro, funderingar, ansvarskänslor, rädsla, beslutsångest, förmaningar, ilska, och överdrivet analyserande. Men hur gör man det? Har ju burit på den här ryggsäcken så länge att jag inte vet om något annat. Har vant mig vid tyngden och blivit stark under tiden. Men måste man alltid vara stark? Kanske. Kanske inte.