Lucia

Vaknen upp, se Lucia, den älskade träder

så stilla och blid i vårt hus!

Hon har böljande hår, hon har snövita kläder

och krona av flämtande ljus.

Hör, hon följes den lingonriskransade tärnan,

av svenner, som höja en sång

att med jublande röster få prisa den stjärnan,

som tändes för folken en gång.

Se, där ute står natten så bister och ruvar,

nu fryser var tjärn och var sjö.

Bort i markerna skria nu ugglor och uvar

och varsla om vinter och snö.

Väl är denna den mörkaste natten på året

och skrockfylld och farlig och tung;

men vår väna Lucia bär julljus i håret,

en jungfru så späd och så ung.

Ja, var hälsad, Lucia, du budbärarinna

till julens och midvinterns fest!

Nu må stockbrasan flamma, och grenljusen brinna,

att ära dig, väntade gäst!

Du är tron på en slumrande vår, du är sången,

om blommar i mörker och höst.

Du kan aldrig bli glömd och i trollgarnen fången,

du bor i vart längtande bröst.

Du kan dystra och ensamma hjärtan befria

och lösa förstummade skratt,

där du kommer från vintriga vägar, Lucia,

i Nordalands mörkaste natt!

(J. Grandell, I sol och skymning)