Beslutsångestfylld tillvaro

Avundas alla som fattar sina beslut utan minsta synbar tvekan. Vad skönt det måste vara att inte behöva vända ut och in, fram och tillbaka på alla alternativ. Om ni visste vilken energi som går åt för att väga in alla tänkbara aspekter och scenarier för att komma fram till ett, som synes, optimalt beslut. Innan jag är klar har jag analyserat sönder allt till små mikroskopiska partiklar. En del substans går nog förlorad under tiden, men jag gör det ändå, för TÄNK OM jag missar något väsentligt och avgörande? Svåra och stora beslut man gör påverkar eller avgör ju många gånger hur livet ska te sig i framtiden, både för mig och mina medresenärer på livsresan.

Så man dra ut på pinan och lever i ett gråzonernas ingenmansland med både fönster och dörrar öppna. Att vankelmodigt dra ut på beslutsfattandet och hoppas på att man kommer till en självklar insikt utan att själv fatta ett drastiskt beslut. Att allt plötsligt en dag ska te sig uppenbart och kristallklart, som en blixt från en klar himmel. Eller att någon annans val påverkar mig så att jag inte själv måste fatta det avgörande beslutet. Fegt va!??

Stora och svåra beslut måste få ta sin tid, ligga och gro och pyra, värka fram. Men till slut kommer man till en punkt när det helt enkelt inte går att skjuta upp det längre. Något måste göras. Tveksamheten klibbar fast, nästan omöjlig att skaka av sig. Blicken är flackande orolig och tankarna skenar. Kallsvetten bryter fram. Pulsen slår så det dånar och susar i öronen. En orkan drar fram i mitt inre och ruskar om i min själ. Bara i stormens öga är det lugnt, sanningens minut har kommit. Tanken blir sagd, beslutet är taget.

Och vilken lättnad och lugn som följer i stormens spår när man väl bestämt sig.

Kroppen slappnar av, hjärnan (som hos en belutsångestfylld person ALLTID ligger och gnager med orostanken GJORDE JAG RÄTT?), får i alla fall en stunds paus i analyserandet. Man samlar sina krafter, pustar ut och går vidare. Tills nästa stora fråga dyker upp........