Min väg i livet

Livet är ingen dans på rosor, det har jag lärt mig under årens lopp. Ofta är livets stig krokig och snårig, fylld av fallgropar och återvändsgränder. Väldigt ofta är det motig uppförsbacke, ibland går det utför så snabbt att man inte hinner med. Hur ofta önskar man sig inte en bred och plan väg, utstakad mot målet och väl upplyst så att man inte går fel?



Men nej, så lätt är det inte. Man irrar omkring med en dålig karta, hänvisad till att lita på att den inre kompassen leder oss på rätt väg. Nog kan det vara spännande, men också frustrerande när man inser att man vandrat rätt länge och ändå inte VET om man är på rätt spår. Borde inte den kvinnliga intuitionen tala om det för mig? Frågor dyker upp och vägrar att släppa taget. Har jag valt rätt väg? Finns det mer att se längs någon annan väg? Vart vill jag egentligen? Vad är det jag söker? Vad är meningen?



När min sexårige son ställer stora och svåra frågor om livet och döden inser jag att jag har alldeles för lite svar att ge - jag söker fortfarande själv efter svaren.

Hur ska man komma till insikt? Våga fatta beslut i svåra frågor och val?



Jag vill sitta på ålderns höst och se tillbaka på mitt liv med ett leende på läpparna och värme i själen. Veta i hjärtat att jag gjort allt för att mina barn ska vara lyckliga och harmoniska och leva rika liv. Jag vill känna att jag verkligen LEVT mitt liv fullt ut, inte bara betat av det.



"Det är nu som livet är mitt, jag har fått en stund här på jorden"