Tystnad

Är själv i huset med min lilla klättermaja. Hon sover som en stock, och jag hör hennes lugna andetag genom rummet. Hör datorns surr, och svagt, svagt ljudet av tvättmaskinen som just spolar ut vattnet. Några regndroppar smattrar mot fönsterrutan, och jag hör hur vinden tar i och ruskar om träden utanför mitt fönster. Normalt "hör" jag inte alla dessa ljud för allt annat som låter i huset. Men idag är det så tyst att jag kan höra de små detaljerna. Jag hör klockan ticka och tiden rinna iväg. Jag kan höra mina egna tankar, som får lov att vandra fritt ikväll.

Det har varit en fullspäckad vecka, som rusat i väg med väldig fart. Ändå känns det som en hel evighet sedan förra fredagen. En vecka i tystnad. Full av eftertanke och funderingar. Grubberi och självransakan. Förtvivlan och ovisshet.

Jag letar efter rätta vägen att gå, den som är rätt för mig. Varför föds vi inte med inbygd "LivsGPS"?