Off-line

Har tryckt på min off-knapp och kör på autopilot. Tur att alla vardagliga rutiner liksom går av sig själv. Ibland kan jag "vakna till" på parkering på jobbet och förvånat undra - hur sjutton kom jag hit egentligen? Hur var trafiken? Vad har jag på mig idag? Då blir man orolig för sig själv....

Det är lite mycket nu, och för att orka igenom har jag stängt av allt som inte är helt essentiellt. Är inte hungrig längre, och maten smakar oftast inget, för jag hinner inte känna efter. Hör mig själv tjata om samma saker om och om igen som en gammal LP skiva som hackar. Varför måste allt sägas minst 10 gånger innan ungarna ens överväger att höra på??? Har mammor ingen pundus alls?

Jag är så trött på att vara trött, och samlar kraft för att resa mig igen ur trötthetsträsket. Famlar efter alla små ljusglimtar i livet som skänker energi och livsglädje. Imorgon är en ny dag, med nya möjligheter. Jag kommer att orka, jag är alldeles för envis för att låta bli.