Besviken

Känns tyst, tomt och ensamt ikväll. Har återigen kommit fram till en punkt i en realation där man måste gå balansgång på en sytråd för att få den att fungera. Jag är nog inte så bra på det alla gånger. Kan vara lite klumpig ibland, och minsta felsteg leder till ett jätte-fall som slutar i tårar.

Det jag trodde var gediget rasar samman som ett korthus. Det som var nära är långt ifrån. Glädjen har mattats av och värmen har förvandlats till iskall kyla. Leende är borta och blicken är kall när du vänder och går med orden: - Nä, men då så....

"What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then they don't
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words,
They never go away
They live on, even when we're gone"

Jag hade förväntat mig mycket mer, och inser att jag förmodligen har alldeles för höga krav på en relation. Att hitta den stora kärleken, sin livskamrat är kanske få förunnat, och således inget man kan räkna med att lyckas med. Ska man då nöja sig med mindre eller avstå helt, det är frågan?