Lång dags väg mot natt

En lång lördag med hårda ord och höga röster som studsar mellan väggarna. Stubinen blir kortare för var dag som går och explosionerna kraftigare. Kan alla sår som rivits upp någonsin läka? Och bleknar ärren med tiden? Just nu är jag bara fylld av en stor dyster tomhet. Någonstans i ett Ingen-mans-land. Inte på väg, bara överlever och genomlider varje stund i nuet. Känner mig som en grå skugga av mig själv. Syns jag alls?

En stund gick hoppet brevid mig. Visade små glimtar av ett liv som kunde vara mitt. Så avlägset och annorlunda, svårt men kanske lättare och lyckligare ändå. Hoppet höll mig i handen ett slag. Gav mig styrka att tro på mig själv, och jag kände glädjen komma tillbaka.

Har åkt känslomässig berg-och-dalbana upp och ner otaliga gånger. Pendlat mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, kärlek och hat. Inser att jag inte hänger med i svängarna, och ogillar alla upp- och nedgångar. Jag vill inte åka med längre, och beslutar mig för att kliva av vid nästa hållplats.

För jag orkar inte luras av hoppet mer. Orkar inte jaga lyckan och bli besviken. I ren självbevarelsedrift trycker på off-knappen och går på autopilot ett tag, och fokuserar på att ta mig igenom eldhavet. Jag kommer att resa mig igen, starkar än förrut. Även om jag är liten och bräcklig, är envisheten i mina gener av ett segt virke som kommer att vinna. Just det. Jag ger inte upp, för till slut kommer jag att vinna.