En del letar länge och väl för att till sist hitta rätt partner med en gång. Andra provar sig fram från relation till relation. Några träffas i unga år och klamrar sig fast vid varandra av ren vana.
Idag tror jag att man ställer betydligt högre krav på sin relation än som var möjligt förr i tiden. Då var ju giftermål många gånger en ekonomisk uppgörelse, och begreppet skilsmässa existerade inte. Statistiken idag visar dystra siffror om att vi skiljer oss allt oftare.
Och varför är det ofta så att par som varit tillsammans i många år och sedan gifter sig plötsligen snabbt går skilda vägar? Blev känslan av att vara bunden i livslånga band "Tills döden skiljer oss åt" för jobbig? Eller var giftermålet ett försök i att laga något som redan var för trasigt?
I långa förhållanden är risken stor att man tar varandra för givna, men också att man efter ett antal år inser att den väg som man vandrat tillsammans på plötsligen har förgrenat sig och leder år helt skilda håll. Vad gör man då? Försöker leta sig tillbaka till samma väg igen, eller ger man upp och går var sin egen väg?
Idag vill vi ha passion. Om vi inte har den snurrar direkt tankarna och man frågar sig om det här verkligen är rätt väg att gå? Men, kan man vänta sig att passionen ska vara livet ut? Eller är det så att passionen övergår i en annan slags djupare kärlek, som också har stora mått av vänskap, respekt och tillit?
Hur vet man att man valt rätt livskamrat? Är det hjärnan eller hjärtat som får avgöra beslutsfattandet i fråga om kärlek?? Eller kanske magkänslan?
Dagligen passerar alla dessa frågor igenom min hjärna, utan att komma fram till exakt VAD det är jag saknar. Lyckoruset? Att gå på små moln? Brinnande passion? Eller är jag helt enkelt bara för stressad för att känna alla känslor? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som fattas mig, bara ATT något fattas mig. Livet rullar på dag ut och dag in, medan man passivt avvaktar en tydlig signal eller ingivelse om vilken riktning man ska gå.Många vackra ord har skrivits och sagts om kärlek, men de rader som jag citerar nedan tycker jag berör på ett särskilt sätt. Jordnära och varma ord om verklig och livslång kärlek, så som jag önskar mig den:
När nattens mörker falnar
å stillar sig till ro
Då kryper jag intill dig
som så många gånger förr
Jag har en vän att älska
å att dela livet med
Ifrån tårar och förtvivlan
till att alltid vara glad
Att följa livets lagar
var kanske ej så lätt
Man fick glädjas åt det lilla
och försöka handla rätt
Men ofta fann jag styrkan
i att ha en vän som du
En vän som alltid tröstar
när dagen blir för svår
Så låt de sista ljuva åren
bli de bästa i vårt liv
Den lycka som vi känner
låt den stanna livet ut
Å när jag kommer fram till dagen
då mitt hjärta slutar slå
då ska du tänka på de stunder
som var vackrast i vårt liv
Din kind är märkt av tiden
ej så len som då en gång
Ditt hår har stänk av silver
så märkt av tidens gång
Men trots att vi förändrats
finns ändå något kvar
som tiden aldrig rår på
Det är känslorna vi har
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar