Perfekt man sökes

Det var inte "Åh, den ljusnande framtid är vår..." som klingade i mina öron den här hösten, snarare "Lång dags färd mot natt...". Jag har vetat och kännt vart relationen varit på väg, men innerst inne hoppats på en vändning, en nystart, en förändring. Men man kan inte ändra en annan människa, bara sig själv.....

Ensam, bränd av kärlekens låga, besviken och ledsen för att det som JAG trodde var en ljusnade framtid bara dog. All kraft och energi man lagt i relationen. Orkar man försöka en gång till??

I så fall vill jag hitta...

...killen som kallar mig vacker istället för het, som ringer tillbaka om jag lägger på luren, killen som håller sig vaken bara för att kunna se på mig när jag sover. Vänta på killen som kysser mig i pannan, killen som vill visa mig för hela världen även om jag har luffiga kläder på mig. Killen som håller mig i handen framför hans vänner, han som alltid påminner mig om hur mycket han bryr sig och hur lycklig han är för att han har mig.

Finns det någon som passar på denna beskrivning?

Tiden skenar

Undrar om det är ett ålderstecken när det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Känns nästan som igår när jag stod vid stranden och brände upp ryggen medan barnen badade.

Nu viner vinden utanför mitt fönster och löven har rivits av från sina grenar. Det är november, mörkt, grått och trist. Som tur är går tiden fort även i november, för denna dystra månad vill jag bara ta mig igenom. Nu är vi halvvägs, och man anar ljuset i slutet av tunneln - adventsljusen som lyser upp och förgyller tillvaron i den annars så mörka december.

Hoppas som alla andra år att det ska blir tid att mysa och koppla av i adventstid, men vet att tiden som vanligt går allt för fort och att sysslorna alltid är för många.

Hoppas också på att ha någon att hålla i handen i jul, en famn att krypa in i när det är kallt, som värmer och ger kärlek. Har dock lärt mig att det inte är något man kan ta för givet. Kanske har jag för stora tankar och förhoppningar när det gäller kärleken. Finns verkligen livslång kärlek som orkar överleva den gråa vardagen som tynger ner oss? Tvivlet gnanger i hjärnan och tankarna far fram och tillbaka i jakt på det rätta svaret. Ska man lyssna på sitt hjärta eller hjärna?

Besviken

Känns tyst, tomt och ensamt ikväll. Har återigen kommit fram till en punkt i en realation där man måste gå balansgång på en sytråd för att få den att fungera. Jag är nog inte så bra på det alla gånger. Kan vara lite klumpig ibland, och minsta felsteg leder till ett jätte-fall som slutar i tårar.

Det jag trodde var gediget rasar samman som ett korthus. Det som var nära är långt ifrån. Glädjen har mattats av och värmen har förvandlats till iskall kyla. Leende är borta och blicken är kall när du vänder och går med orden: - Nä, men då så....

"What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then they don't
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words,
They never go away
They live on, even when we're gone"

Jag hade förväntat mig mycket mer, och inser att jag förmodligen har alldeles för höga krav på en relation. Att hitta den stora kärleken, sin livskamrat är kanske få förunnat, och således inget man kan räkna med att lyckas med. Ska man då nöja sig med mindre eller avstå helt, det är frågan?

Mitt hjärtas fågel kurar

Orkar inte skriva själv ikväll...

"När du ser mej, när jag finns i dina ögon,

när du ser att jag finns till.

När du hör mej, är jag är i dina tankar,

när jag kan vara den jag vill.

Då flyger mitt hjärtas fågel.

Då stiger den upp mot skyn.

Då svävar den över markerna,

och högt över skogens bryn.
När du ser mej, när jag är i dina tankar.

Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn.

När du kommer, när du kommer mej til mötes,

när jag är den som gör dej glad.
När du rör mej, när jag är i dina händer,

när jag är den som du vill ha.

Då flyger mitt hjärtas fågel.

Då stiger den upp mot skyn.

Då svävar den över markerna,

och högt över skogens bryn.

När du rör mej. När du kommer mej til mötes.

Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn.

Men när du blundar, när du stänger dina ögon,

när jag inte kommer in.
När du tystnar, när du vänder dej ifrån mej,
när jag inte längre finns.

Då kurar mitt hjärtas fågel, på tallens lägsta gren

med svarta, sorgsna ögon, och själen tung som sten.

Så kom i håg mej. Kom i håg att va mej nära.

Och låt mej somna på din arm.
Och låt mej drömma. Låt mej drömma mina drömmar,
och låt mej vakna i din famn.
Då flyger mitt hjärtas fågel.

Då stiger den upp mot skyn.

Då svävar den över markerna,

och högt över skogens bryn.

När jag får drömma, min dröm och va dej nära.

Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn"

Semestertankar

Har blivit VÄLDIGT glest mellan inläggen på sista tiden. Mycket jobb innan semestern, och nu när man väl har semester är det så många andra "måsten" som liksom går före..... Kan nästan bli lite semester-stress med allt man "måste" hinna med. Fast hur mycket måste man egentligen ???? Bara för att "alla andra" gör det???

Sitter nu och längtar hem till mitt barndoms Håverud och det okomplicerade och bekymmersfria liv man levde under uppväxten! Känner doften av solvarm barrskog en sommardag och den kittlande känslan att gå barfota i daggvått gräs. Alla dagar man tillbringade vid sjön och badade tills man var som ett russin. Alla kvällar man var ute och lekte tills solen nästan gick ner och mammor och pappor tvingade in oss... Det krävdes inte så mycket för att vara lycklig!

Ko-nstateranden

Sonen var nyligen på besök på en bondgård med sin klass. Barnen fick gå runt och titta på alla djuren, prova på att mjölka, klappa kalvarna och kika på gödselstacken. Bonden berättade för barnen om livet på en bondgård, och sonen kom sedan till mig och berättade om sina nya kunskaper. Ett par dagar senare konstaterade han vid frukostbordet:

-Mamma, innan du fick mig, då var du faktiskt en kviga!

Tja, kanske ligger det nå´t i det, för när väl barnen kommer känner man sig ju mest som en mjölk-ko.....

1-0 till gräsmattan

Idag tyckte t o m barnen att gräset var lite väl långt på gräsmattan, så jag bestämde mig för att genomföra årets första klippning - med handklippare.... Efter tre minuter lyckades jag få hela handtaget till klipparen i handen och fick efter ett tag be en snäll granne om hjälp för att laga den (teknisk är jag väl inte känd för att vara...). Jag kämpade en kort stund tappert mot de långa stråna. Klipparen gnisslade och gnällde, och knivaran kärvade fast i tussar med gräs. Sedan drog ett rejält åsk- och regnväder in över området och jag bestämde mig för att ge upp för dagen. Det var nog inte meningen att gräset skulle bli klippt idag...