Perfekt man sökes

Det var inte "Åh, den ljusnande framtid är vår..." som klingade i mina öron den här hösten, snarare "Lång dags färd mot natt...". Jag har vetat och kännt vart relationen varit på väg, men innerst inne hoppats på en vändning, en nystart, en förändring. Men man kan inte ändra en annan människa, bara sig själv.....

Ensam, bränd av kärlekens låga, besviken och ledsen för att det som JAG trodde var en ljusnade framtid bara dog. All kraft och energi man lagt i relationen. Orkar man försöka en gång till??

I så fall vill jag hitta...

...killen som kallar mig vacker istället för het, som ringer tillbaka om jag lägger på luren, killen som håller sig vaken bara för att kunna se på mig när jag sover. Vänta på killen som kysser mig i pannan, killen som vill visa mig för hela världen även om jag har luffiga kläder på mig. Killen som håller mig i handen framför hans vänner, han som alltid påminner mig om hur mycket han bryr sig och hur lycklig han är för att han har mig.

Finns det någon som passar på denna beskrivning?

Tiden skenar

Undrar om det är ett ålderstecken när det känns som om tiden bara går fortare och fortare. Känns nästan som igår när jag stod vid stranden och brände upp ryggen medan barnen badade.

Nu viner vinden utanför mitt fönster och löven har rivits av från sina grenar. Det är november, mörkt, grått och trist. Som tur är går tiden fort även i november, för denna dystra månad vill jag bara ta mig igenom. Nu är vi halvvägs, och man anar ljuset i slutet av tunneln - adventsljusen som lyser upp och förgyller tillvaron i den annars så mörka december.

Hoppas som alla andra år att det ska blir tid att mysa och koppla av i adventstid, men vet att tiden som vanligt går allt för fort och att sysslorna alltid är för många.

Hoppas också på att ha någon att hålla i handen i jul, en famn att krypa in i när det är kallt, som värmer och ger kärlek. Har dock lärt mig att det inte är något man kan ta för givet. Kanske har jag för stora tankar och förhoppningar när det gäller kärleken. Finns verkligen livslång kärlek som orkar överleva den gråa vardagen som tynger ner oss? Tvivlet gnanger i hjärnan och tankarna far fram och tillbaka i jakt på det rätta svaret. Ska man lyssna på sitt hjärta eller hjärna?

Besviken

Känns tyst, tomt och ensamt ikväll. Har återigen kommit fram till en punkt i en realation där man måste gå balansgång på en sytråd för att få den att fungera. Jag är nog inte så bra på det alla gånger. Kan vara lite klumpig ibland, och minsta felsteg leder till ett jätte-fall som slutar i tårar.

Det jag trodde var gediget rasar samman som ett korthus. Det som var nära är långt ifrån. Glädjen har mattats av och värmen har förvandlats till iskall kyla. Leende är borta och blicken är kall när du vänder och går med orden: - Nä, men då så....

"What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then they don't
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words,
They never go away
They live on, even when we're gone"

Jag hade förväntat mig mycket mer, och inser att jag förmodligen har alldeles för höga krav på en relation. Att hitta den stora kärleken, sin livskamrat är kanske få förunnat, och således inget man kan räkna med att lyckas med. Ska man då nöja sig med mindre eller avstå helt, det är frågan?

Mitt hjärtas fågel kurar

Orkar inte skriva själv ikväll...

"När du ser mej, när jag finns i dina ögon,

när du ser att jag finns till.

När du hör mej, är jag är i dina tankar,

när jag kan vara den jag vill.

Då flyger mitt hjärtas fågel.

Då stiger den upp mot skyn.

Då svävar den över markerna,

och högt över skogens bryn.
När du ser mej, när jag är i dina tankar.

Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn.

När du kommer, när du kommer mej til mötes,

när jag är den som gör dej glad.
När du rör mej, när jag är i dina händer,

när jag är den som du vill ha.

Då flyger mitt hjärtas fågel.

Då stiger den upp mot skyn.

Då svävar den över markerna,

och högt över skogens bryn.

När du rör mej. När du kommer mej til mötes.

Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn.

Men när du blundar, när du stänger dina ögon,

när jag inte kommer in.
När du tystnar, när du vänder dej ifrån mej,
när jag inte längre finns.

Då kurar mitt hjärtas fågel, på tallens lägsta gren

med svarta, sorgsna ögon, och själen tung som sten.

Så kom i håg mej. Kom i håg att va mej nära.

Och låt mej somna på din arm.
Och låt mej drömma. Låt mej drömma mina drömmar,
och låt mej vakna i din famn.
Då flyger mitt hjärtas fågel.

Då stiger den upp mot skyn.

Då svävar den över markerna,

och högt över skogens bryn.

När jag får drömma, min dröm och va dej nära.

Då stiger mitt hjärtas fågel upp mot skyn"

Fredagsfunderingar

Borde gått och lagt mig för länge sedan, men sitter uppe och njuter av tystnaden och stillheten. Det enda jag hör är barnens fridfulla andetag, (med inflikande av en och annan hostning och snörvlande - förkylning i huset igen).

Funderar på livet i allmänhet och vardagsstressen i synnerhet medan vinden viner utanför mitt fönster och virvlande små snöflingor bäddar in marken i ett vitt, fjäderlätt duntäcke.

Funderar på alla dessa måsten som snart äter upp mig. Det berömda ekorrhjulet snurrar fortare än vanligt och känslan av att aldrig räcka till växer sig starkare. Alltid för sen, alltid för mycket att göra, aldrig färdig med vad jag tänkt på jobbet, aldrig är barnen nöjda: "Alla andra får alltid leka med kompisar efter skolan", "Alla andra har...", "Alla andra ska...", "Varför kan inte jag få....", "Jag vill inte ha den maten", "Mamma du gör ju ingen nytta här hemma"......

Träffade av en slump på kärleken på Ica, och med varsin kundvagn irrade vi runt bland gångarna för att rafsa åt oss det viktigaste inför helgen. Var och en för sig, vi hann inte annars. Kändes trist och ensamt. Ständigt denna kamp mot klockan och tiden som man aldrig tycks vinna. Är så trött på att ligga steget efter.

Som så många gånger förr vill jag trycka på pausknappen och stanna upp ett slag för eftertanke och lite återhämtande av krafter. Längtar till våren och ljuset och en lite lättare tillvaro.

Längtar framför allt efter tvåsamhet så vi slipper handla med varsin kundvagn......

Distans

Så nära, men ändå så långt ifrån....

"En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?
(Lars Winnerbäck)

Konstigt hur ett par dagar kan kännas som flera veckor. Som om tiden distanserat den närhet som fanns, och lagt en tunn hinna emellan oss. Orden som uttalas värmer, men tinar inte. Det känns tomt och kallt ikväll, och hindren svåra att ta sig över.....

Nu går jag själv.....

Så många gånger jag undrat om jag varit på rätt väg. Grubblat och funderat. Stannat vid en mötesplats för att tänka lite. Pratat med andra medresenärer om deras vägval och mål. Så lätt det varit att följa med strömmen, för att man alltid gjort det.

Men nu har jag kommit fram till det vägskäl som lockat och skrämt mig. Jag har stått där i korsningen ett tag. Tvekat. Sett åt både höger och vänster, men slutligen valt att ta av från huvudleden och den stora massan. Ensam.

Tar några första stapplande steg på min nya livsväg, och provar om det bär. Tvekande tar jag några steg till. Så ovant att inte vara styrd av någon annan. Så ovant att själv få bestämma takten och vad man vill se och upptäcka längs vägen. Samtidigt skrämmande att inte ha någon brevid att luta sig emot när det blåser kallt. Nu är allt upp till mig själv. Lite ensamt känns det ikväll, men hoppet håller mig sällskap och leder mig framåt mot nya utmaningar!

Lång dags väg mot natt

En lång lördag med hårda ord och höga röster som studsar mellan väggarna. Stubinen blir kortare för var dag som går och explosionerna kraftigare. Kan alla sår som rivits upp någonsin läka? Och bleknar ärren med tiden? Just nu är jag bara fylld av en stor dyster tomhet. Någonstans i ett Ingen-mans-land. Inte på väg, bara överlever och genomlider varje stund i nuet. Känner mig som en grå skugga av mig själv. Syns jag alls?

En stund gick hoppet brevid mig. Visade små glimtar av ett liv som kunde vara mitt. Så avlägset och annorlunda, svårt men kanske lättare och lyckligare ändå. Hoppet höll mig i handen ett slag. Gav mig styrka att tro på mig själv, och jag kände glädjen komma tillbaka.

Har åkt känslomässig berg-och-dalbana upp och ner otaliga gånger. Pendlat mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg, kärlek och hat. Inser att jag inte hänger med i svängarna, och ogillar alla upp- och nedgångar. Jag vill inte åka med längre, och beslutar mig för att kliva av vid nästa hållplats.

För jag orkar inte luras av hoppet mer. Orkar inte jaga lyckan och bli besviken. I ren självbevarelsedrift trycker på off-knappen och går på autopilot ett tag, och fokuserar på att ta mig igenom eldhavet. Jag kommer att resa mig igen, starkar än förrut. Även om jag är liten och bräcklig, är envisheten i mina gener av ett segt virke som kommer att vinna. Just det. Jag ger inte upp, för till slut kommer jag att vinna.

Berg-och-dalbana mot advent

Tiden skenar iväg, och jag hinner inte med..... Nu är det redan november. För mig är november enbart en mörk och tråkig transportsträcka till december. Något jag bara måste "ta mig igenom". Varje år är jag lika förundrad över att jag faktiskt orkade igenom, fram till december. December som kommer med advent och tända ljus, värme och glädje, förväntan och förberedelser inför julen. Det är en mysig tid, full av kära minnen. Tyvärr har jag väl lite för höga förväntningar på denna månad - så mycket man vill hinna med -men den rusar ju iväg lika fort som alla andra månader gör.....

Men nu ska jag först härda ut i novembermörkret. Att fylla dagar och helger med aktiviteter brukar vara ett bra knep. Ska ta tag i julklappshandling, och planera julbaken. Ska också göra en kraftansträngning för att leva lite hälsosammare. Kroppen säger ifrån att botten är nådd, den mår inte bra. Är alldeles för trött och orkeslös. Själen är vilsen och orolig - mår inte heller bra.

Det är söndag, och jag går som vanligt balansgång på en tunn sytråd. Tempramentsfull tillvaro som går upp och ner likt en berg-och-dalbana. Jag hinner inte med i svängarna där heller. Lyckas liksom aldrig hålla familjen sams en hel helg, och det gör mig förtvivlad. Ska det behöva vara så här? Behöver lite harmoni i tillvaron. Lugn och ro utan hårda ord som viner i luften.

Marknad i sta´n - och alla var där...

Idag har vi gjort som resten av stan´s alla invånare - gått på höstmarknad! Dofter av grillad korv och nygräddade munkar hängde tung över torget, och folk trängdes runt stånden i jakt på fynd. Själv gjorde jag väl inga stora fynd, men 20 par strumpor för 100 kronor känns rätt ok. Lillasyster fick välja ut en ballong och Storebror fick lov att köpa nå´t i leksaksaffären för sina egna pengar! Att gå med barnvagn i massorna är dock ingen höjdare, och jag vet inte hur många stackare jag kört över tårna på idag.....

Mitt största fynd för dagen är helt klart de personer jag träffade på marknaden! Jag visste att min mor och Mimmi också skulle till sta´n. Att sedan träffa min morbror och fru var en glad överraskning! Men den största överraskningen var verkligen att träffa två av mina kusiner! Den ena har jag bara träffat en enda gång tidigare, den andra hade jag aldrig träffat förrut. Oj vad kul!!!!! Hoppas att vi kan ha lite kontakt framöver!

Det stormar

Det är söndag och oväder. De hårda orden haglar i kapp med regnskurarna ute. Känns som båten sprungit läck och sakta sjunker. Är botten nådd? Likt ett opålitligt aprilväder svänger tillvaron. Men efter regn kommer sol, så prognosen ser kanske bättre ut inför morgondagen....

"Kvinnor föredrar grottmän"???

Jag läste en artikel i Illustrerad Vetenskap (nr 11/2009), där man skriver att "ny forskning pekar på att många kvinnor vill ha barn med män som skulle ha varit bra beskyddare och jägare under Stenåldern, men som är olämpliga för ett modernt parförhållande med gemensamt ansvar för barn och hushåll".

Forskare har kunnat påvisa att kvinnor dras till två olika typer av män beroende på var någonstans i menstruationscykeln hon befinner sig. Under den största delen av månaden är kvinnor intresserade av män som är trogna, ansvarsfulla och omhändertagande familjefäder. Men, strax innan ägglossningen kan detta ändra sig och kvinnor attraheras plötsligt av mycket maskulina män, trots att de vet att dessa män oftast är riskabla, oberäkneliga och osäkra partners, som oftast inte är ute efter långvariga parrelationer.

MEN, trots detta är kvinnorna många gånger villiga att ta risken, eftersom de enligt sin intuition "upplever att det kan kan finnas en belöning knuten till att inleda ett förhållande till dem. En hög testosteronnivå, som får en man att se maskulin ut, är ett uttryck för en bättre genkvalitet, då endast män med starka gener har råd med den försvagning av immunförsvaret som en hög testosteronnivå medför". Man menar att det är de goda generna och arvsanlagen som kvinnan är ute efter när de har ägglossning och möjlighet att bli gravida.

I artikeln drar man till sist slutsatsen att under ägglossningen vill hon ha en väldigt maskulin man, men resten av månaden föredrar kvinnan en stabil och pålitlig partner som är ansvarsfull och engagerad i barnen, stimulerar henne känlsomässigt och som också har en god inkomst.

Så, alla män som vill behålla sin hustru - ta fram motorcykeln när det blir ägglossningstider, och ta med din kvinna på en fartfylld upplevelse. Kanske blir det en belöning efteråt.......

Nöj dig inte med mindre

Det finns mycket som är slitet och trasigt. Det finns mycket som duger fast det inte är bra. Det finns så mycket som är, bara för att det brukar vara så. Men räcker det?

Om jag ska råda dig min dotter, så är det att skapa ett liv fyllt av värme och kärlek, tillit och respekt, glädje och lycka.

Så sök efter en livskamrat som...
...ringer upp dig bara för att höra din röst och hur du mår
...ringer upp dig även om du slängt på luren
...säger att du är vacker
...stannar uppe bara för att se dig sova
...håller om dig när du behöver stöd och tröst
...alltid finns där för dig i nöd och lust för att dela glädje och sorg
...kysser dig i pannan
...respekterar och älskar dig för den du är
...får dig att skratta
...har lust att visa upp dig för hela världen om du så bara var klädd i trasor
...håller din hand inför sina vänner
...regelbundet påminner dig om hur mycket han älskar dig och om vilken tur han har som får vara med dig
...säger att han saknat dig när du kommer hem
...säger att du berikar hans liv och att han är halv utan dig
...vill ta ner stjärnorna åt dig och ge dig världen

Vänta på honom som säger till alla sina vänner: ' Det är hon... '

Älska honom så som du själv vill bli älskad, för den han är. Ge honom osjälviskt allt det du själv vill ha. Låt honom vara Prinsen i ditt liv och var Drottningen i hans. Nöj dig inte med mindre kära dotter!

Livets spegel

Kvinnan tar sig en titt i spegeln när hon är:

3 år: Tittar på sig själv och ser en Drottning.

8 år: Tittar på sig själv och ser Askungen eller Törnrosa.

15 år: Tittar på sig själv och ser Askungen, Törnrosa eller Hejaklacksledaren - om hon inte har PMS och ser en fet, finnig och FUL tjej. (Mamma, jag KAN inte gå till skolan och se ut så här!)

20 år: Tittar på sig själv och ser 'Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår' - men bestämmer sig för att gå ändå.

30 år: Tittar på sig själv och ser 'Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår' - men bestämmer sig för att hon inte har tid att fixa till sig själv så hon går ändå.

40 år: Tittar på sig själv och ser 'Jag är för smal/tjock, för kort/lång, för stripigt/lockigt hår' - men säger 'Jag är åtminstone ren' och går ändå.

50 år: Tittar på sig själv och ser 'Jag är' och går vart hon vill.

60 år: Tittar på sig själv och påminner sig om alla människor som inte ens kan se sig själv i en spegel längre. Går ut och återvinner världen.

70 år: Tittar på sig själv och ser visdom, skratt, förmåga - och går ut och njuter av livet.

80 år: Bryr sig inte om utseendet. Sätter bara på sig den lilla hatten och går ut för att ha kul i den här världen.

Kanske skulle vi alla ta på den där lilla hatten tidigare......

Den Moderna Kvinnans tankar

Kvinnans roll i livet har förändrat sig ganska radikalt de senaste hundra åren. Hur ser egentligen Den Moderna Kvinnans tillvaro ut idag ?

Dagens kvinnor växer upp i ett samhälle som dagligen matas av budskap om olika skönhetsideal. "Du är bra som du är" är inget man hör en enda viskning om. De unga kvinnorna utbildar sig och går in i arbetslivet med siktet högt ställt. Man vill självklart tjäna pengar och många vill klättra på karriärsstegen.

Ensamhet blir oftast tvåsamhet, och 1+1=3 eller 4.... De älskade barnen föds in i en turbulent värld, där det gäller att kunna hävda sig för att komma någon vart. Nu ska man få ihop arbetslivet med livet med småbarn och allt vad det innebär i forma av hämtning och lämning på dagis, aktiviteter och VAB. Den Moderna Kvinnan ska naturligtvis också se till att få tid att träna så hon håller sig i form, och vårda sig själv så att åldern inte hinner ikapp henne. Att åka på semester en eller två gånger per år ingår i den normala standarden för de flesta idag, liksom att ha ett trendigt hem och följa modet när det gäller kläder och frisyrer.

Vi jagar vidare mot den perfekta kroppen och det perfekta utseendet i det perfekta livet. MEN, hur går det om man inte orkar med det perfekta livet, eller inte ens vill ha det???? Då hamnar man raskt utanför samhällets standardmall och räknas som avvikande. Pressen ökar. Valen man gör påverkar ju barnen i lika hög utsträckning. Hur drabbar det dem om man inte följer strömmen? Ordspråket säger att "man blir stark av att gå emot strömmen", men kommer de vara starka nog att kunna stå emot trycket och följa sina egna ideal????

Att hitta en balans i tillvaron som fungerar mellan arbetsliv, familj och fritid är en stor utmaning för många idag. Att prioritera vad som är viktigast och se till att livet inte bara rinner iväg med en massa "måsten" som betas av. "Fyll inte livet med år, utan åren med Liv!"

Ingen kan bestämma hur du fångar dagen
Livet är en öppen famn skapad för dig
Ingen kan förändra när din tid är slagen
Vägen dit bestämmer du i varje steg

Nordman, Anno 2005, Då var en annan tid

Relationer, del 3: KÄRLEK

Jag tror att de allra flesta av oss söker efter Den Stora Kärleken. Någon att älska och bli älskad av. Att dela vardag och fest, glädje och sorg med.

En del letar länge och väl för att till sist hitta rätt partner med en gång. Andra provar sig fram från relation till relation. Några träffas i unga år och klamrar sig fast vid varandra av ren vana.

Idag tror jag att man ställer betydligt högre krav på sin relation än som var möjligt förr i tiden. Då var ju giftermål många gånger en ekonomisk uppgörelse, och begreppet skilsmässa existerade inte. Statistiken idag visar dystra siffror om att vi skiljer oss allt oftare.
Och varför är det ofta så att par som varit tillsammans i många år och sedan gifter sig plötsligen snabbt går skilda vägar? Blev känslan av att vara bunden i livslånga band "Tills döden skiljer oss åt" för jobbig? Eller var giftermålet ett försök i att laga något som redan var för trasigt?

I långa förhållanden är risken stor att man tar varandra för givna, men också att man efter ett antal år inser att den väg som man vandrat tillsammans på plötsligen har förgrenat sig och leder år helt skilda håll. Vad gör man då? Försöker leta sig tillbaka till samma väg igen, eller ger man upp och går var sin egen väg?

Idag vill vi ha passion. Om vi inte har den snurrar direkt tankarna och man frågar sig om det här verkligen är rätt väg att gå? Men, kan man vänta sig att passionen ska vara livet ut? Eller är det så att passionen övergår i en annan slags djupare kärlek, som också har stora mått av vänskap, respekt och tillit?

Hur vet man att man valt rätt livskamrat? Är det hjärnan eller hjärtat som får avgöra beslutsfattandet i fråga om kärlek?? Eller kanske magkänslan?

Dagligen passerar alla dessa frågor igenom min hjärna, utan att komma fram till exakt VAD det är jag saknar. Lyckoruset? Att gå på små moln? Brinnande passion? Eller är jag helt enkelt bara för stressad för att känna alla känslor? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som fattas mig, bara ATT något fattas mig. Livet rullar på dag ut och dag in, medan man passivt avvaktar en tydlig signal eller ingivelse om vilken riktning man ska gå.

Många vackra ord har skrivits och sagts om kärlek, men de rader som jag citerar nedan tycker jag berör på ett särskilt sätt. Jordnära och varma ord om verklig och livslång kärlek, så som jag önskar mig den:

När nattens mörker falnar
å stillar sig till ro
Då kryper jag intill dig
som så många gånger förr
Jag har en vän att älska
å att dela livet med
Ifrån tårar och förtvivlan
till att alltid vara glad

Att följa livets lagar
var kanske ej så lätt
Man fick glädjas åt det lilla
och försöka handla rätt
Men ofta fann jag styrkan
i att ha en vän som du
En vän som alltid tröstar
när dagen blir för svår

Så låt de sista ljuva åren
bli de bästa i vårt liv
Den lycka som vi känner
låt den stanna livet ut
Å när jag kommer fram till dagen
då mitt hjärta slutar slå
då ska du tänka på de stunder
som var vackrast i vårt liv

Din kind är märkt av tiden
ej så len som då en gång
Ditt hår har stänk av silver
så märkt av tidens gång
Men trots att vi förändrats
finns ändå något kvar
som tiden aldrig rår på
Det är känslorna vi har

Mammas flicka

Har börjar jobba heltid idag. Bra jobbmässigt, men jobbigt familjemässigt. För mig. Imorse hann jag bara vinka hej då till min lilla prinsessa, och hon sov för natten när jag kom hem. Var tvungen att gosa lite med henne där hon sov, för att inte bli helt tokig av abstinens. Prinsen går det lättare med, han är ju uppe lite längre så vi hinner i alla fall få en liten stund tillsammans.

Ska mammas lilla flicka bli pappas flicka nu? Det gör ont i modershjärtat......

Relationer, del 2: KOLLEGOR

Arbetslivet

En del lever för att arbeta, andra arbetar för att leva. Jag tillhör nog den senare kategorin. Missförså mig nu inte - jag tycker absolut att mitt jobb är viktigt, och jag lägger alltid ner minst 100% på att göra ett bra jobb! MEN, familjen är ändå viktigast i mitt liv, och så kommer det alltid att vara.


Eftersom man spenderar en väldigt stor del av sitt liv på jobbet, så jag tycker att det är viktigt att man trivs med det man gör och med de människor man arbetar med. Bra kollegor kan väga upp mindre roliga arbetsuppgifter! Men, till skillnad från sina vänner kan man ju inte välja sina kollegor. De finns där när man kommer till en ny arbetsplats. En del slutar för att börja på andra arbeten, en del går i pension, nya anställs, avdelningar utvidgas eller om-organiseras. Hela tiden är arbetsmiljön i förändring och man tvingas anpassa sig till nya rutiner och nya människor.

Personligen tycker jag att det är ganska trevligt med lite förändringar på personalsidan. Vi lever i andra tider nu, man stannar inte hela livet på en och samma arbetsplats. Annars är mitt företag ett praktexempel på det. Här är det många som jobbat i mer än 40 år! Och faktiskt var det en av det första frågorna jag fick på min första arbetsdag: Kan du tänka dig att jobba här i 40 år? Vad svarar man? Jag kan inte tänka mig att göra någonting i 40 år, när man tänker på alla år som ligger framför. Att man sedan gör det ändå är en annan sak.


I morgon börjar jag jobba heltid efter lång tid som mammaledig. Jag har fått en ny tjänst som planeringsansvarig (på samma företag som förut) och kommer att fungera som "spindeln i nätet" mellan marknads-, produktions- och inköpsavdelningar. Kommer också att ha en del att göra med logistik och lager/utlastning. Sammanfattnigsvis kommer jag att ha en STOR uppgift i att få allt att flyta smidigt mellan olika personer och avdelningar.


Vad kännetecknar en bra chef eller en bra ledare?

"Alla" pratar väl "skit" om chefen och skyller alla existerande problem på honom eller henne. Egentligen tror jag att det krävs att man är snudd på psykolog eller beteendevetare för att som en bra chef få alla att sträva tillsammans mot företagets uppställda mål. Det är skillnad på att driva personalen mot målen, eller få dem att gå dit av egen vilja och kraft. Kanske är det en egenskap som kännetecknar en bra chef!


Men vilken relation ska man ha till sin chef? Ska den vara kamratlig och öppen, strikt och stel, överlägsen-underlägsen? Troligen en blanding. Tycker att man ska kunna ha en öppen dialog med sin chef, och chefen ska kunna "sänka sig" till sina underställdas nivå. Att sedan ha en viss mån av auktoritet och karisma är nog bra, så att det finns en respekt-känsla för sin chef. Puh vad skönt det är att inte vara chef med personalansvar....


Chef eller inte - jag måste i alla fall hitta vägar för att få mina medarbetare att "gå dit jag vill", utan konflikter. Jag är varken psykolog eller beteendevetare, men förhoppningsvis en bra lyssnare och människokännare. För jag måste lära känna varje individ så pass väl att jag vet hur de ska "tas" för att få bästa möjliga gensvar på mina planer. Jag har en svår utmaning framför mig, men jag ser fram emot resan!

Relationer, del 1: VÄNSKAP

Nu blir det följetong här hos Fröken Förgätmigej!
Följetong om något av det svåraste som finns: relationer. Jag vet ännu inte vilka delar jag kommer att beröra eller hur många avsnitt jag kommer att publicera, det får visa sig under resans gång. Mest av allt gör jag den här analysen för att få ordning på var jag själv står någonstans i relationsbarometern. Vilka relationer jag tycker är viktiga och vill prioritera, och vilka önskemål och krav jag har på de olika relationerna.

Keep smiling, keep shining
Knowing you can always count on me, for sure
That's what friends are for
For good times and bad times
I'll be on your side forever more
That's what friends are for

Under hela livet kommer man att konfronteras med, och ingå i, en mängd olika typer av relationer som man påverkar och påverkas av. Familjerelationerna kan man ju inte välja, kanske inte heller de som finns på arbetsplatsen. Men vännerna väljer man, liksom sin livskamrat.

Jag har flertalet bekanta som jag gärna umgås med. Det är bekanta som jag träffat på senare tid; grannar, föräldrar till mina barns kompisar, arbetskamrater osv som jag trivs med. Om jag vårdar dessa frön väl, tror jag att den lite ytligare relationen kan gro till en djupare vänskap, åtminstone på ett par håll.

Men mina två barndomsvänner, kommer nog ALLTID att vara mina närmsta vänner. Vi träffas inte särskilt ofta, eftersom vi bor på lite olika håll numera. Vi ringer till varandra när vi har lust och tid och ork. Men trots att det ibland går lång tid emellan våra kontakter, så känns det alltid som om det var igår vi pratade. Vi har alla olika egenskaper, men matchar och kompletterar varandra på något sätt. Det känns som äkta vänskap som kommer att vara livet ut.

Vad kännetecknar en riktig vän?

Ärlighet och öppenhet, är två viktiga ingredienser, liksom att kunna bevara förtroenden och vara en god lyssnare.

När man stöter på motgångar i livet, brukar det visa sig vilka de riktiga vännerna är. De som stannar kvar och stöttar, de som lyssnar när man vill prata av sig eller bara finns i bakgrunden om man skulle vilja ha kontakt (ibland måste man bara vara själv med sina tankar). Det är de riktiga vännerna.

Är man nyförälskad kommer troligen den relationen att hamna helt i fokus under en tid, och vännerna kommer i skymundan Riktiga vänner förstår läget, och att det inte är en bortprioritering av dem, utan en "tillprioritering" av någon annan. Ett tag. Låt vännerna vandra ostörda på små moln ett tag om de vill. Riktiga vänner kommer tillbaka när de har landat igen. Och, riktiga vänner förstår och finns där när den andra parten landar och vill ha kontakt igen.

Frågan är - uppfyller jag själv det här måttet på en god vän?

Kamrat eller livskamrat eller både och?

Det finns mycket kloka ord sagda om kärlek och vänskap. Det talas om "real love" och "true friendship", och det sägs att "kärlek förgår men vänskap består". Starka känslor, av olika slag. Men de förenas? Kan man älska sin bäste vän? Bör man vara bästa vän med den man älskar? Vilka band är starkast? Vänskapens eller kärlekens?

Är det som Jakob Hellman sjunger?

...bara, bara vara vänner
och tala om allt, vi kan väl tala om allt
men vi ska bara, bara vara vänner.....

Liten parlör för männen från Mars och kvinnorna från Venus, del 2

Här kommer en fortsättningkurs i kommunikation mellan man och kvinna:
(utdrag ur boken " Varför män bara kan göra en sak i taget och kvinnor aldrig slutar prata")

GREJ
Enligt kvinnan: Allt som sitter under motorhuven på bilen.
Enligt mannen: Spännet på kvinnans behå.

SÅRBAR
Kvinnan: Att öppet dela med sig av sina tankar och känslor till sin partner.
Mannen: När man spelar korphockey utan hjälm, suspensoar och andra skydd.

ENGAGEMANG
Kvinnan: En åstundan om att gifta sig och bilda familj,
Mannen: Att försöka låta bli att ragga upp andra brudar när han är ute med flickvännen.

UNDERHÅLLNING
Kvinnan: En bra film, konsert, pjäs eller bok.
Mannen: Allt som kan göras medan man dricker.

VÄDERSPÄNNING
Kvinnan: Pinsam sidoeffekt av matsmältningsbesvär.
Mannen: En aldrig sinande källa för underhållningen, självförverkligande och manlig gemenskap.

ÄLSKA
Kvinnan: Det yttersta uttrycket för intimitet som ett par kan uppnå.
Mannen: Det kvinnan håller på med medan mannen drar över henne.

FJÄRRKONTROLL
Kvinnan: En pryl som används för att byta från ett teveprogram till ett annat.
Mannen: En pryl som man använder för att zappa mellam alla 54 tevekanalererna var tredje minut.