Min plats på jorden

Under en gammal ek står en ensam bänk

den står där och väntar på mig
Säger: sätt dig ner, fundera och tänk
så ska allt nog ordna sig.

Här blåser oftast en friskare vind
som sliter och drar i min kropp
Den torkar bort tårarna på min våta kind
och fyller mig med lite hopp.

Vinden tar med sig det dåliga bort
rensar huvud, kropp och själ
Berättar för mig att livet är för kort

för att slösas på sån't som inte gör väl.

Energilös

Decembermörkret är ovanligt mörkt i år, dagarna alldeles för korta.  Den snö som gjort världen lite vackrara under hela advent håller på att rinna bort när Tant Tö bestämde sig för att hälsa på. Trist. Jag gillar Fabror Frost bättre. På vintern alltså.

Annars skriker min ljustörstande själ efter våren som kommer med det undergörande ljuset, solen som tinar upp en vinterfrusen kropp och själ och den energi som föjer i vårens spår. Gud vad jag behöver den energin...

Perfekt man sökes

Det var inte "Åh, den ljusnande framtid är vår..." som klingade i mina öron den här hösten, snarare "Lång dags färd mot natt...". Jag har vetat och kännt vart relationen varit på väg, men innerst inne hoppats på en vändning, en nystart, en förändring. Men man kan inte ändra en annan människa, bara sig själv.....

Ensam, bränd av kärlekens låga, besviken och ledsen för att det som JAG trodde var en ljusnade framtid bara dog. All kraft och energi man lagt i relationen. Orkar man försöka en gång till??

I så fall vill jag hitta...

...killen som kallar mig vacker istället för het, som ringer tillbaka om jag lägger på luren, killen som håller sig vaken bara för att kunna se på mig när jag sover. Vänta på killen som kysser mig i pannan, killen som vill visa mig för hela världen även om jag har luffiga kläder på mig. Killen som håller mig i handen framför hans vänner, han som alltid påminner mig om hur mycket han bryr sig och hur lycklig han är för att han har mig.

Finns det någon som passar på denna beskrivning?

Besviken

Känns tyst, tomt och ensamt ikväll. Har återigen kommit fram till en punkt i en realation där man måste gå balansgång på en sytråd för att få den att fungera. Jag är nog inte så bra på det alla gånger. Kan vara lite klumpig ibland, och minsta felsteg leder till ett jätte-fall som slutar i tårar.

Det jag trodde var gediget rasar samman som ett korthus. Det som var nära är långt ifrån. Glädjen har mattats av och värmen har förvandlats till iskall kyla. Leende är borta och blicken är kall när du vänder och går med orden: - Nä, men då så....

"What are words
If you really don't mean them
When you say them
What are words
If they're only for good times
Then they don't
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words,
They never go away
They live on, even when we're gone"

Jag hade förväntat mig mycket mer, och inser att jag förmodligen har alldeles för höga krav på en relation. Att hitta den stora kärleken, sin livskamrat är kanske få förunnat, och således inget man kan räkna med att lyckas med. Ska man då nöja sig med mindre eller avstå helt, det är frågan?

Band för livet

Jag vill knyta band och bilda ring. Knyta dubbelknut av bästa klass, och gjuta en stabil plattform att bygga framtiden på. En fast punkt i livet för mig, för oss, och barnen. Bilda en familj där trygghet, kärlek och glädje är ledorden. En familj som inte splittras igen. En familj där familjemedlemmarna ALLTID är viktigast.

Varför är det så svårt?

Brutna löften knyter inga band, inte att bli bortglömd i fredagsmyset heller...... igen......

Alone

"I hear the ticking of the clock
I'm lying here, the room's pitch dark
I wonder where you are tonight
No answer on the telephone
And the night goes by so very slow
Oh, I hope that it won't end though alone...."

Tystnaden talar sitt tydligen sitt tydliga språk.

Du säger att du älskar mig. Du säger att du saknar mig. Hur kan man hela tiden glömma bort att ringa den man älskar??? Därför tvivlar jag.......

Energibrist

Sitter här och längtar efter våren och ljuset. Saknar ljuset som Saharaöknen saknar regnet, och jag riktigt känner hur mina energidepåer börjar sina. Tröttheten släpper inte taget, fast dagarna ju blivit lite längre. Är kanske lite för mycket av allt just nu. För mycket att göra och hinna, för mycket att tänka på, för mycket att ha koll på, för mycket att planera för. Hjärnan går på högvarv och analyserar, kalkylerar, jämför, utvärderar, planerar, optimerar. Kanske till ingen nytta. Men jag hittar inte off-knappen till denna energikrävande funktion......tankarna spinner vidare kors och tvärs i jakt på den perfekta lösningen. Behöver lite klarhet och lite milstolpar att förhålla mig till, så kanske det går lite lättare. Men just nu känns allt lite tveksamt, vagt och outtalat........

Vargavinter???

Det är november, och farbror vinter har redan anlänt. Ovanligt tidigt må jag säga, och man undrar vart det ska sluta om det fortsätter i samma takt... Snödrivorna är redan meterhöga, och vinden viner utanför mitt fönster för att pisak upp mer snö mot rutorna.

Sitter inne och kurar med 1:a ljuset i adventsstaken tänt medan jag lyssnar på gamla julsånger. Det är riktigt mysigt, men jag saknar mina barn enormt mycket ikväll! Utan dem är huset bara ett hus, inget hem...... Älskade barn - vad skulle jag göra utan er?????

Och lite mera måsten...

Dottern duschade idag, och ropar: - Mamma, det är fiskar i duschen!!!
Jag känner en iskall ilning i magen: säg inte att vi fått silverfiskar i huset!!!! :-(
Men, när jag skyndat till henne och hon pekar på "fiskarna" så lugnar jag mig på den punkten. "Fiskarna" är gammal smuts som lossnat från alla skrymslen och vrår i de fördömda duschväggarna... Dags att skrubba igen då, suck.....som tur är.....

Fredagsfunderingar

Borde gått och lagt mig för länge sedan, men sitter uppe och njuter av tystnaden och stillheten. Det enda jag hör är barnens fridfulla andetag, (med inflikande av en och annan hostning och snörvlande - förkylning i huset igen).

Funderar på livet i allmänhet och vardagsstressen i synnerhet medan vinden viner utanför mitt fönster och virvlande små snöflingor bäddar in marken i ett vitt, fjäderlätt duntäcke.

Funderar på alla dessa måsten som snart äter upp mig. Det berömda ekorrhjulet snurrar fortare än vanligt och känslan av att aldrig räcka till växer sig starkare. Alltid för sen, alltid för mycket att göra, aldrig färdig med vad jag tänkt på jobbet, aldrig är barnen nöjda: "Alla andra får alltid leka med kompisar efter skolan", "Alla andra har...", "Alla andra ska...", "Varför kan inte jag få....", "Jag vill inte ha den maten", "Mamma du gör ju ingen nytta här hemma"......

Träffade av en slump på kärleken på Ica, och med varsin kundvagn irrade vi runt bland gångarna för att rafsa åt oss det viktigaste inför helgen. Var och en för sig, vi hann inte annars. Kändes trist och ensamt. Ständigt denna kamp mot klockan och tiden som man aldrig tycks vinna. Är så trött på att ligga steget efter.

Som så många gånger förr vill jag trycka på pausknappen och stanna upp ett slag för eftertanke och lite återhämtande av krafter. Längtar till våren och ljuset och en lite lättare tillvaro.

Längtar framför allt efter tvåsamhet så vi slipper handla med varsin kundvagn......

Kylan rår inte på mig i år

Ännu en grå helg har passerat, en helg där november visat sig från sin sämsta sida. En tid då jag i vanliga fall brukar känna av en släng av höstdepression i ljusets frånvaro. Men även om det regnar och stormar ute får kylan inget grepp om mig den här hösten.
Själen värms av generös, spontan, fantastisk, förvirrande, galen och helt underbar kärlek!!!

Distans

Så nära, men ändå så långt ifrån....

"En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?
(Lars Winnerbäck)

Konstigt hur ett par dagar kan kännas som flera veckor. Som om tiden distanserat den närhet som fanns, och lagt en tunn hinna emellan oss. Orden som uttalas värmer, men tinar inte. Det känns tomt och kallt ikväll, och hindren svåra att ta sig över.....

En ny resa

Har ett händelserikt år bakom mig, fyllt av konflikter, förändringar och avgörande beslut. Flanerar just nu lite planlöst fram längs livets stig. Vill inte rusa fram utan tar det lugnt så att jag vet att jag går åt rätt håll denna gången. Ser upp för alla tänkbara faror, analyserar fram och tillbaka. Det är ovant att ha frihet att styra själv, men också trist att vandra ensam. Jag föredrar utan tvivel tvåsamhet.

Han funderat mycket ikväll och kommit fram till en hel del. Bland annat att jag nog tänker alldeles för mycket, och att jag ska lyssna på hjärtat mer, och känslan i kroppen. Man måste våga för att vinna. Lånar lite ord för att förmedla vad jag tänker och känner just nu....

Till Dig Magnus;

"Nu är jag på väg igen
letar efter sanningen
letar efter ro i min själ "
(Marie Fredriksson)

"Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig.

När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig för dig"

(Lars Winnerbäck)

"Säg var jag vart, tala om vem jag är
dom säger att visheten kommer med åren
När många har gått, och jag tror att jag ser
att ingen i världen, kan ge mig nåt mer

Det kommer en tid, när vi vänder oss om
vänder och ler åt dom misstag vi gjorde
det kommer en dag, när natten känns lång
det stiger en sol där allt börjar om

För en kvinna och en man,
som lever i varann, det finns inget starkare
En kvinna och en man,
som vill och vet att dom kan, det finns inget starkare
än en kvinna och en man

Vi är på väg genom vinter och is
men när livet slår ut, ska vi stå där tillsammans
Att ta sig igenom är kärlekens spel
Inte du eller jag, det måste va´ vi

Är vi människor på jorden
och jag vill att du ska se
kärleken är tam
jag ska visa vem jag är
vill du veta vad jag tänker, var inte rädd för några krav

För en kvinna och en man,
som lever i varann, det finns inget starkare
En kvinna och en man,
som vill och vet att dom kan, det finns inget starkare
Än en kvinna och en man

(Niklas Strömstedt)


"Allt det du söker, kan någon ge dig ett svar,
allt det du önskar finns här om du stannar kvar.

Jag vill att du ska känna varje del av mig,
jag ger allt jag har.
Jag känner ännu rädslan att förlora dig,
men om du stannar kvar...

Allt som jag känner, och allt jag förstår,
vindarna vänder, drömmen består.
Vi håller varandra när stormarna yr,
finns här intill dej när morgonen gryr.

Jag tar dina händer,
önskar att du ska förstå

Allt som jag känner,
det finns en tid för oss två.
Där drömmar blir till verklighet,
där väntar jag på dig....."

(Tommy Nilsson)

"....Nu står du här i dag

med allt jag nånsin velat ha

och hjärtat slår ett slag för var förlorad dag

Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här

säg att du inom dig bär

bara kärlekens röst

Och jag ska öppna min dörr

och ge dig varje dag igen

leva här för sanningen

Låt mig bli den som först - öppnar din dörr.

Ge av dig,

det du vill ha av mig

- och säg att jag får

alla förlorade år!"

(Tommy Nilsson)

En trött kropp och själ

Efter en tid av alldeles för mycket att göra, känner jag att den där förlamande tröttheten har grappat tag i mig. En orkeslöshet som kräver stora ansträngningar bara för att lyfta armarna över huvudet när jag tar på mig en tröja. Det susar i öronen, axlarna domnar och golvet gungar. Jag har varit här förrut, och vet att kroppen sänder ut stora varningssignaler om att jag närmar mig den berömda gränsen. Jag måste vila kroppsligt och mentalt. Sänka tempot och kraven. Låter lätt, men det är det INTE. För jag VILL ju så himla mycket; VILL hinna och VILL orka.
Fast idag vill jag bara sova........

Tvi för tvestjärtar!!!

Jag har i förbigående noterat att en och annan tvestjärt har vistats i min brevlåda lite då och då den senaste tiden. Har väl inte brytt mig nämnvärt, men skakat posten lite innan jag tagit in den för att slippa få med min krypen. Idag var jag inte lika stressad när jag öppnade brevlådan, och ögonen hade tid att notera att det där med ett par tvestjärtar var en REJÄL underdrift. Det fullkommligt kryllade av dem!! Jag sjasade ilsket bort dem, och upptäckte att jag nog behövde torka bort lite damm i postlådan. Hämtade lite hushållspapper för att får bort det värsta, och inser då att det som jag trodde var lite vanligt dam, var drivor av tvestjärt-bajs!! Hela brevlådan var täckt av den, tom på väggar och tak. Inser att områdets alla tvestjärtar tydligen hade utsett just min brevlåda till allmänn toalett och partytillhåll......

På banan igen

Sommaren har haft mycket med sig, och det har varit ett lång sommarlov härifrån. Tiden har inte funnits, och inte behovet av att skriva heller för den delen. Men nu infinner sig skrivklådan , och jag konstaterar att jag nog är "tillbaka på banan igen". Livet, lusten och glädjen har knackat på min dörr och jag ser fram emot besöket! De har kärleken i sitt sällskap och jag hoppas att de stannar hos mig, inte bara besöker mig tillfälligt. Jag brygger starkt kaffe och njuter av sällskapet!

Livet är bara ett lån

I dag har jag åter fått en påminnelse om livets bräcklighet och förgänglighet. En grannes 7-årige brorson omkom i en tragisk bilolycka imorse. Magen knöt sig och det susade i öronen. Jag mådde illa. Hur kan något så fruktansvärt ske???

Pojkens 4-åriga kusin sa till mig: "Han finns i himlen nu, jag får aldrig träffa honom mer. Nu finns han bara i mitt hjärta".

Jag saknade mina egna barn rent desperat, och när de kom hem höll jag dem i famnen länge och kände kärleken värka inombords. Älskade barn - ni vet väl att jag älskar er mest av allt på hela jorden!!!

Lev fullt ut varje dag, vi vet inte vad morgondagen har med sig i sin korg till oss.

"Livet är bara ett lån,
du är en låga,
Var den än kommer ifrån
tändes den dock för dig!
Håll den så länge du kan
liv är att våga
Bara en gnista som brann
var ändå ljus för mig"

Ur "I nattens sista timma "av Nordman

Lämna aldrig mjölk på spisen

Värmde mjök till potatismos idag, men släppte fokus på kastullen för en stund och den kokade över så in i h-vete. Den inbrända mjölken osade rejält och jag sätte fläkten på högsta läget och öppnade altandörren i köket. Men, för att bevisa att den fungerade, drog självklart brandvarnaren igång. Ungaran blev förskräkta och jag stod och fäktade som en galning med en tidning under den för att få bort röklukt och få den att tystna. Men INTE. Den fortsatte ihärdigt att ljuda med öronbedövande ton. När inget hjälpte fick jag klättra upp och tar ner brandvarnaren och slita ur batteriet. DÅ blev det tyst. Fast i mina öron tjuter det fortfarande och jag känner mig lite lomhörd....

Nya tider

Sedan i maj har mitt liv förändrats radikalt. Mitt hem har halverats när materiella ting har delats upp, nya rutiner och scheman för när vi ska ha barnen har upprättats. En massa praktiska saker har upptagit stora delar av vardagen, och trots en slags känsla av frihet känner jag mig mer hemma i gruppen "trött och sliten ensamstående tvåbarnsmor". Det är så mycket man måste hinna och kunna när man är själv om allting. Å andra sidan har jag också lärt mig en massa nya saker som jag tidigare aldrig gjort.

Men hur orkar man jobba heltid, ta hand om en envis sjuåring och en trotsig och ännu envisare treåring, handla, laga mat, diska, tvätta, stryka, städa, klippa gräset, tanka bilen, tvätta bilen, ta ut soporna, utflykt med fika på fritids, fotbollsträning, leka med kompisar, hitta på roliga saker med barnen så att de inte får en sämre barndom än de med sammanboende föräldrar....

Huvudvärken spänner, orken tryter, humöret svänger och samvetet om otillräcklihet gnager. Behöver ta en stor bit mörk choklad tror jag....

Love

"I gotta take a little time
A little time to think things over
I better read between the lines
In case I need it when I'm older

Now this mountain I must climb
Feels like a world upon my shoulders
And through the clouds I see love shine
It keeps me warm as life grows colder

In my life there's been heartache and pain
I don't know if I can face it again
Can't stop now, I've traveled so far
To change this lonely life

I wanna know what love is
I want you to show me
I wanna feel what love is
I know you can show me......