Det är tuffa tider......

Idag har en av mina allra närmaste vänner varit lite tuff mot mig. Sagt uppriktiga saker till mig, som var jobbiga att lyssna på (men som jag behövde höra...) Kände mig plötsligen väldigt liten. Höll självklart försvarstal för mina tankar och handlingar, men måste väl erkänna att vederbörande har rätt, till en stor del i alla fall. Jag borde försöka vara mer optimistisk och positiv i grunden. Inte alltid utgå från det västa. "- Ägna dig åt positiv projicering, istället för att hålla på med negativ projicering". Jag vet, JAG VET. "Don´t worry, be happy" borde bli ett mantra som jag mumlar inombords när minska lilla svarta tanke närmar sig medvetandet. Men rackarns vad svårt det är att bryta mönster.

Att alltid förbereda sig för det värsta är för mig en slags sköld och skydd mot att bli sårad. Man är mentalt förberedd och tror därför att man lättare hanterar en svår situation. MEN, hur ofta har jag lagt upp samma beredskap för vad jag ska göra och hur jag ska hantera situationen om det BÄSTA MÖJLIGA händer??? Ingen aning. Har jag någonsin tänkt den tanken? Att det bästa som kan hända plötsligen händer? Nej, det har jag aldrig på allvar funderat på.

Det skulle vara sååååå skönt att slänga av sig den tunga ryggsäcken jag bär på, fullastad med oro, funderingar, ansvarskänslor, rädsla, beslutsångest, förmaningar, ilska, och överdrivet analyserande. Men hur gör man det? Har ju burit på den här ryggsäcken så länge att jag inte vet om något annat. Har vant mig vid tyngden och blivit stark under tiden. Men måste man alltid vara stark? Kanske. Kanske inte.

Hipp Hipp Hurra - 1,5 år ida´!!!

Tänk att tiden kan rusa så fort

ett litet knyte har blivit stort.

"Fyller" 1,5 år idá

en trollunge - så go och glá!!!

ÄLSKAR DIG MITT HJÄRTA!!!!

Bara jag kan leva mitt liv

Den här visan är så vacker! En uppmaning om att leva livet fullt ut varje dag. Att tro på sig själv och att kämpa för det man vill ha! Något jag borde ta fasta på. Inte alltid följa strömmen - ty den som går MOT strömmen blir stark. Att våga trampa upp nya stigar på okänd mark. Vem vet vad som ligger där och väntar? Kanske något man letat efter länge och nästan slutat tro att man kunde hitta!

Gabriellas sång (Helen Sjöholm)

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Snön lyser vit på taken

Farbror Frost kom på besök i natt, andades på våra fönsterrutor och lämnade rimfrost på träden och marken.

Termometern visade -7,3 grader när vi steg upp, och den lilla snö som föll igår ligger kvar!!!
Sonen skrek YIPPIEEE och hoppade runt i glädjeyra, även om det bara ligger ett tunt, tunt lager. Det är en vacker dag idag. Solens strålar gnistrar i rimfrost och snökristaller. Tänk att lite snö och ljus kan göra så mycket för välbefinnadet! Energin och orken kommer tillbaka. Jag är nog mer beroende av ljuset än jag vill erkänna för mig själv. Borde kanske gå i ljusterapi under vår mörkaste årstid?

I dansens virvlar

Jag tror att jag har skrivit någon gång förrut att ett av mina intressen är dans. På amatörnivå alltså - jag dansar hellre än bra kan man väl säga.

Någon har sagt: "Dans är en vertikal önskan om ett horisontellt läge"

För mig är dansen terapi och motion. Efter en stressig dag på jobbet eller en hektisk dag med barnen, kan en timmes dans liksom luckra upp spänningarna och släppa fram glädjen bland all trötthet. För mig som sitter framför en dator hela dagarna, är det skönt att använda en annan del av hjärnan ett tag. Det går helt enkelt inte att tänka på problem och bekymmer när man måste lägga 120% uppmärksamhet på att hänga med i dansens alla steg och turer.

Jag dansar gärna bugg, men är nog ännu mer förtjust i salsa. Gillar de förföriska latinska tonerna och det sensuella och romantiska i dansen. Men efter tre kurser i salsa börjar jag misstänka att jag nog är relativt obildbar i salsans konst. Har väl inte rytmen naturligt i blodet!? Men KUL är det i alla fall, även om det blir lite felsteg här och där. Kan nog bli en kurs igen nå´n gång. Skam den som ger sig - fjärde gången gillt.....

Snön faller

Ikväll har det stilla dalat ner stora mjuka snöflingor mot marken. Visst är det ljuvligt att känna hur de landar i ansiktet när man står och kikar upp i det vita virrvarret. Några fastnar i ögonfransarna, andra smälter bort direkt.

Barnasinnet vaknar i mig och jag vill slänga mig raklång på marken och göra änglar i snön. Men det går ju förstås inte. Inte än. Men om det bara fortsätter att vara kallt så att den lilla snö som fallit får stanna, då vet jag ett par ungar som kommer att tjuta av glädje när de tittar ut genom fönstren imorgon!

Temperamentsfull tillvaro

När min dotter föddes, var hon inte alls lik sin bror varken till utseendet eller temperamentet. Hon föddes med en ENORM vilja, och vrålade i rent raseri när barnmorskan tog henne från mitt bröst för att klippa av navelsträngen. Tystnade sedan snabbt när hon fick komma tillbaka till mig. Man kan säga att det liksom har fortsatt i samma bana. Hon kan verkligen bli tvärilsk om det inte blir som hon har tänkt sig. Envisheten kan vara svår att hantera, samtidigt är det ju vilja och envishet som driver barn (och vuxna) framåt i utvecklingen.

Sonens temperament har växt fram undan för undan, och han har verkligen genomgått varenda möjlig trotsperiod. Nu har det äntligen lugnat ner sig lite, och det går oftast att resonera med honom. Däremot är han fortfarande väldigt envis. Ibland känns det som om jag har en tonåring i huset redan, när han kan vråla:

-Aldrig i livet! Ni fattar ju ingenting! Jag ska flytta härifrån!!!!! (och smäller igen dörren till sitt rum)

Det gäller att välja sina konflikter, men jag är nog en mamma som inte låter det bli som barnen vill bara för husfridens skull. Summan av kardemumman är att vi har en hel del konflikthantering i vår familj.

De måste ju lära sig vad som är rätt och fel!? Att kunna hantera ett NEJ, du får inte! Vem ska annars lära dem var gränserna går? Varje familj har väl sina egna regler och normer som gäller i den familjen, och ute i samhället är det mesta belagt med regler som måste följas. Det blir ju så mycket enklare att leva i det samhället sedan, om man känner till spelreglerna från början!

Efter stora sammandrabbningar (när det lugnat ner sig så pass att han kan lyssna) brukar jag alltid försöka förklara för sonen varför han inte får göra si eller så, och varför jag försöker lära honom vad som är rätt och fel. Faktiskt brukar han då förstå. Tyvärr "glömmer" de ju vad man sagt så fort man vänder ryggen till.

Jag hoppas och tror ändå att jag ska lyckas uppfostra mina barn så de växer upp till goda medborgare i vårt samhälle.